Älskade storebror

Det var ett bra tag sen jag skrev någonting här, snart ett helt år sedan.
Men jag har varken haft tid eller lust att blogga..men jag tänkte faktiskt skriva lite då och då här nu för det är så otroligt skönt att få skriva av sig med tankar och känslor istället för att gå runt och bära på dom.
Har även en hel del texter och dikter som jag har skrivit på senaste tiden. 
Det har hänt mycket sen dess.
Både roliga och jobbiga saker...
Jag har tagit ett stort kliv i livet och börjat höstadiet på Paradisskolan i 7B.
Lärt känna helt nya människor, fått så många nya underbara vänner.
Har även förlorat en del..

I September så var det 4 år sen allt hände och det var en väldigt jobbig tid...
Den 13 September så var det 4 år sen han blev påkörd, 14 September 4 år sen han låg hjärndöd och den 15 September 4 år sen han dog.
September är en väldigt jobbig månad varje år.
Till hösten blir det 5 år, så sjukt svårt att förstå..
Tankarna for runt omkring, det var många jobbiga känslor jag hade.
Allt togs upp igen och det enda som jag tänkte på var det som hände för 4 år sen, det som förändrade hela mitt liv.
Jag kan fortfarande inte fatta att det är 4 år sen mitt liv vändes upp och ner...
Det känns fortfarande som att det var igår, det ligger så nära inpå.
Tiden går fort, men för mig så står den fortfarande stilla.
Tiden går, fast ändå inte, inte för mig.
Jag minns varenda ögonblick som förändrade mitt liv.
Inte kunde en 9-åring som jag då tro att min storebrors hjärta skulle sluta slå och att hela mitt liv skulle förändras.
Det är inte det som man kanske tänker, men jag fick tanken..kommer Anton dö frågade jag mormor när Anton låg på sjukhuset, hon svarade snabbt, nej, det kommer han inte.
Jag kände mig bara tvungen att fråga, för att vara säker.
Tanken for bara upp i huvudet på mig.
Men det är inget som man vet innan, det är bara något som man är orolig för att det ska hända.
Men mormor hade fel..och min fråga blev sann.
Jag minns precis ALLT, historien ligger i mitt huvud som ett minne som föralltid kommer leva kvar.
Jag förstår mig inte på människor som säger att det måste vara över nu efter över 4 år, att allt är bra nu och att man inte mår dåligt längre.
Men dom har riktigt fel, jag blir så arg på dom som säger så.
Dom vet ingenting, INGENTING.
Detta är något som har förändrat mitt liv föralltid.
Det kommer aldrig någonsin gå över, det kommer alltid finnas kvar.
Jag tänker på det varje dag, det kommer automatiskt upp i huvudet, det är vardagligt, för det gör det alltid.
Varje dag så tänker jag på det, jag minns varendra ögonblick.
Ibland tänker jag på det flera gånger om per dag och ibland kan jag bara inte släppa tankarna ifrån det och då är det de enda som jag tänker på.
Jag brukar drömma mig bort, till en tid långt bort som var mitt liv förut.
Men som nu bara finns kvar som ett minne, i mitt hjärta, i mina tankar, i mina minnen, i mina sinnen och i mina drömmar.
Jag tänker på allt och det är så skönt att drömma sig bort till den underbara tiden för en stund, jag skulle gärna vilja stanna där förevigt, men en stund är bättre än inget.
Det kommer aldrig mer bli helt bra igen som det var förut, för det är en pusselbit som saknas i mitt hjärta och det är bara den som gör mig hel igen.
Anton är pusselbiten i mitt hjärta som saknas och som alltid kommer göra det nu.
Jag kommer aldrig någonsin bli hel igen, för det är Anton som saknas.
Han kommer aldrig någonsin komma hem igen, det är overkligt.
Det tänker jag alltid på.
För han kom ju aldrig hem igen när han åkte inlines den 13 September 2007.
Det är overkligt, finner inga ord som kan förstå.
Mitt liv går upp och ner och kommer nu för all framtid att göra.
Vissa dagar är svårare än andra.
Ibland känner jag att jag inte har någon ork kvar.
Jag har gått igenom mycket svårt i mitt liv, jag blir bara starkare och starkare för varje gång.
Det är det som gör mig stark, riktigt stark.
Anton gör mig stark, han hjälper mig varenda sekund, han finns alltid vid min sida och gör så jag orkar kämpa mig igenom livet, alla svåra och jobbiga stunder.
Utan han så skulle jag inte klara av det, då skulle jag inte ens kunna stå på benen.
Anton hjälper och stöttar mig varje dag, det märks.
Han gör mig starkare så att jag kan klara av att leva.
Ibland kan jag undra vart jag får alla ord, tankar, dikter, texter, berättelser och meningar som poppar upp i huvudet hela tiden.
Det kommer upp i huvudet, helt färdiga dikter.
Alla säger att jag bara skriver och skriver.
Men det är det som jag gör varje gång det kommer upp en färdig text i huvudet.
Jag älskar att skriva, jag gör det alltid när jag mår dåligt och är ledsen.
Det är så skönt att få ut alla tankar och känslor genom att skriva av sig, det är bland det bästa som finns för mig.
Jag skriver varje dag, det får mig att må bättre för stunden.
Jag brukar skriva samtidigt som jag lyssnar på fina låtar, det går mycket lättare då.
Jag bara skriver och skriver och jag kan inte sluta.
Alla känslor far ut, det känns så bra.
Nästan alltid när jag lyssnar på musik så kommer det upp nya ideér.

Jag skriver väldigt mycket dikter, texter och sånt nu.
Jag skriver varje dag.
Jag har tänkt på att göra en sak snart som jag väldigt länge har velat göra och det är att skriva en bok-om hur det är att mista ett syskon, hela historien om hur allt hände, livet efter, om hur jag har haft det och sen ska jag samla massor av mina texter och dikter.
Det enda jag behöver är tid till att göra det.
Jag vill så himla gärna göra det, jag har drömt om det länge nu.
Jag tänker inom en kort tid börja skriva den, det lär ta ett tag eftersom att det är så mycket som jag ska skriva om, men jag tänker göra det.

Det gör ont, smärtan vrider och vänder.
Paniken bryter ut och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Allt är så svårt, fruktansvärt svårt på alla sätt och vis.
Tankarna far runt och jag kan inte kontrollera smärtan..det gör för ont.
Det går upp och ner..enda sekunden mår jag bra och nästa mår jag dåligt..men det är så som livet alltid kommer vara nu och det går inte att ändra på även fast jag så himla gärna skulle vilja.
Du är borta, borta föralltid.
Du kommer aldrig mer tillbaks, aldrig någonsin.
Jag kan inte tro det, vill inte tro det.
Det är overkligt, på alla sätt och vis.

Anton, jag har gått ett helt år på högstadiet nu, paradisskolan, den platsen du även också gått på.
Hela sjuan har verkligen gått himla fort, tiden har verkligen rusat förbi, har varit ett både bra och dåligt år.
Hänt både en hel del bra och dåliga saker men har det bästa runt omkring mig som alltid finns där och stöttar mig.
Men jag har klarat av hela sjuan och det känns skönt!
Känns verkligen himla underbart med sommarlov nu, längtat efter det riktigt länge så det är skönt att äntligen har fått det nu!
Ser väl både fram och inte fram emot att börja åttan efter sommarlovet, men det kommer nog gå super, bara jag kämpar så kommer jag fixa det utan problem, gäller även att våga tro på mig själv!
Känner verkligen att jag har blivit stor nu, fyllde hela 14 år för snart en månad sedan, åttan väntar efter sommaren, förändrats mycket har jag, vuxit har jag verkligen gjort, även håret, går över rumpan nu, love it!
Så otroligt många tankar som snurrar runt, det är helt ofattbart, det är helt sjukt..
Önskar du att du vore här du fina storebror, jag behöver dig verkligen nu, jag behöver dig alltid nu, då och föralltid.
Det är något som saknas och det är du, du min älskade, fina, underbara storebror, snälla kom tillbaka.
Jag saknar dig mer än vad någon kommer kunna  förstå, jag saknar dig mer än vad ord kan beskriva, jag saknar dig, dig, dig.
Utan dig är inget som det ska, allt är fel, du ska vara här, nu, nu, nu!



Du finns alltid vid min sida och i mitt hjärta, i mina tankar, i mina drömmar och i mina minnen du aldrig försvinner, där lever du kvar förevigt.
Jag saknar dig obeskrivligt mycket, tänker på dig dag efter dag.
Jag älskar dig världens bästa storebror <3

/din lillasyster wilma, jag hoppas du ser, jag hoppas du hör för jag vet att du finns vid min sida på ditt sätt hela tiden.